hej då picc line =) trevligt att träffas, meeen underbart nu när du e borta =)
Känns både bra och lite skrämmande..
Bra för ja är juh äntligen klar, men endå så blir jag lite rädd. Vad händer nu då ?
Det är endå en lättnad över att genomgå behandling, då vet man att det händer saker, man är igång, man kämpar man har sina tider och allt. Men nu.. va händer nu... va gör jag nu...
det är nu man börjar med lite rehab antar jag ...
Rehab. Va är det.. va kan jag göra. Ett så enkelt ord känns så främmande på något sätt.
Denna dag har jag varit riktigt trött hela dagen. sov halva dagen på sjukhuset...
lika trött när jag kom hem. mamma säger gå å lägg dej, men ja vill inte sova. men ja vil inte göra något heller... fikat med johan idag. mamma köpte semla till oss. dock är jag inte så glad i semlor... speciellt inte dom man köper i butik. godare att göra egna. Men fortfarande lika trött... dom säger att ja ser kritvit ut i ansiktet för ja e för trött typ. mått ganska bra alla andra onsdagar men idag är det verkligen pest dag =(
Vill inte alls vara med. egentligen vill jag bara sova... glömma å drömma mej bort. bara vara ensam. men endå vill jag inte vara ensam. detta velande gör mej galen. Kan aldrig bestämma mej. om oavsett vad ja bestämmer mej för så ångrar jag mej i slut ändan. *suck* inte lätt att vara jag ibland :P
Den här ensamheten är förjävligt o tär på mitt inre så fruktansvärt mkt.
Jag har mina fina nära som funnit vid min sida så mycket dom bara kan och jag uppskattar det enormt jävla skit mycket ! Men tyvärr finns ensamheten kvar där... den ligger å gnager där bakom och kommer ofta fram titt som tätt och gör mej påmind om allt som händer trots att jag inte vill se. Vem vill egentligen de. Dessa veckor har bara handlat om att blir frisk, hålla sej lagom i vikt och äta bra så jag ska kunna få alla doser utav cellgifterna. Må bra - kämpa. Men nu e jag trött... Tror jag äntligen, känns så fel att säga äntligen men nu fattar man endå lite mera vad man gått genom. allt som hänt dessa veckor och operationen. Skit, jag har tagit mej genom massor denna vinter och jag står fortfarande på benen. Dock är de knarrigt och ostadigt måste ja erkänna. Jag mår inte alls bra. Men ja jobbar på... kan juh inte sluta kämpa nu. nu när jag snart är klar. Två dagars strålning kvar och ett läkarbesök. sen ska jag vara klar. =)
Men återigen... va händer sen ?
vad gör ja sen ? hur mår jag egentligen. ?
Heja!
SvaraRaderaMen det är verkligen det där, "nu då?", vad gör man av det?
Jag tycker som så, att vill du sova en vecka, gör det, men ha något planerat som du inte kan undvika så du kommer upp ur sängen efter den veckan. Känn efter vad du vill göra för att komam framåt, utan att trilla ner i att gräva ner dig. Kan ju låta jävligt drygt och peppigt, men nån typ av plan för den närmsta veckan är inte så dumt tror jag.
Jag började inse att jag måste ha en plan framöver, och i den ingår en vecka.
Jag ska fan sova en hel vecka, helst efter kortisonet gått ur kroppen, om sisådär... oj, 5-6 veckor? Hur vart tiden med behandling så jävla lång helt plöstligt. Tröttsamt.
Jag tänkte bara vila, mysa hemma och eventuellt fika en hel del den veckan (eller vad det nu blir). Tror jag kommer behöva det för att bli någotsånär mentalt på banan igen. För det här tog mer på krafterna än jag kunde ana (rond två = strålning). Nämnas kan ju att de 4,75 år som gott sedan min första rond, är ja inte säker på att jag hamnade på den metala banan igen. Nytt försök alltså.
Jag jobbar visserligen en del under tiden, men orkar inte heltid längre och kan inte göra vissa arbetsuppgifter (kortison). Men jag kommer dra ner på det mer.
I alla fall: andas, känn efter vad du behöver göra just precis nu för att må bättre. Just precis nu. Är det att sova en timme till? Baka en kaka? Tvinga ut sig på en promenad runt huset.
När du andats ett tag, tänk på vad du vill göra imorgon, vad du verkligen vill och se till att göra det. En enkel sak. Sen kan man tänka på dan efter. Men i din egen takt.
Det är bara du som kan leva ditt liv, så andras åsikter om hur du ska börja leva livet igen, skit i dem om du vill!
Kram!
jo, vad vill jag göra å hur ja känner är juh själklart det viktigast. Men jag som levt o lever med psykisk ohälsa måste tyvärr ha lite planering för att inte falla under jorden. Vilket gör de värre tycker jag. Självklart ska ja göra som jag vill, oavsett om det är en prommis eller planera en vecka i sängen för att sedan ta nästa steg. de får ja se. Men jag är endå så himla livrädd för att ja ska slappna av för mycket och hamna i en riktigt ond cirkel. Då jag kanske måste läggas in.. visst är det det som behövs för att jag ska må bra så får det bli så... men ja är så himla rädd endå för mej själv. Har redan nu svårt att acceptera mitt dåliga psyke och klara av att inte göra "dumheter" så som att lyssna på de mörka tankarna i huvuet.
RaderaMen som du säger. det är mitt liv o jag som väljer.
Men snart 27 år och har verkligen fått en regäl smäll från verkligheten. Denna cancer har verkligen förstört allt. Jag har väldigt svårt att se klart just nu.