‎"En del människor ger sina bekymmer simlektioner, istället för att dränka dom." - Mark Twain

min kropp gav mej en gigantisk sjukdom ... Ja man tackar .. eller ? 
Hej å välkommen till ditt nya liv. no fun ATT ALL ! men en jävla massa tid på karolinska sjukhuset solna. Woho får spendera jul å nyår med smärta och diverse biverkningar NYKTER och kanske tillomed HEMMA INOMHUS. Har ja ännu mer otur kommer nyåret spenderas på sjukan. jo då .. ja tackar.
.. eller ? 


arg, ledsen, förvirrad, upprörd... osså vidare osså vidare.
Egentligen borde ja vell gråta och vara sjukt ledsen i alla dess former, i ord å tal.
Men allt ja gör å vandrar som en zombi mer eller mindre, pratar, äter sover mycket eller inget alls, eller bara jävligt dåligt vilket resulterar i irriterad som fan å allt de där. kinkig med andra ord ggr tio då jag är en av familjen :P ni vet va ja menar ni som känner mej å min familj. haha. men iallfall åter till samtalet.. borde och är är två JÄVLIGT skilda saker. Borde ha massa känslor å tankar. men allt ja känner och kan sätta finger på är hjälplös, ensam, tomhet. Finns inga tårar inget alls. Bara ett skal jag inte vet vad ja ska ta mej till med. Har sjukt många känslor som jag vill få ut, men ja är fortfarande en ovetande zombi som inte fattar att ja e sjuk eller fattar varför ja måste vara i karantän då resten av min lilla kompis liga är sjuka på ett eller annat sätt. Jag fattar inte.... vad är det för fel på mej ? Jag är en sån som alltid reagerar i starka känslor. i värsta fall en mental jävla breakdown som resulterar i psyk akuten. men icke. Inte ens en tår har jag fält dessa två veckor. Jag känner dom, dom är nära.. ligger under ytan och inväntar rätt tillfälle att bryta ihop. Men inte ännu tydligen... men snart ? 

Alla känslor. Alla runt om mej. 
Vad ska jag ta mej till ? 
Hur kommer ja tillslut att reagera ? 
Hur kommer jag må innan dagen är slut ? 
Somna i tårar ? eller somna för jag har inget bättre för mej så why not sova lixom ? ...
allt är en enda röra och jag kan inte kontrollera det inom mej. och på nått sätt kontrolleras insidan så pass väll att jag inte känner eller kan få utlopp för mina känslor. hänger ni med ? nä.. det gör inte jag heller kan ja lova. Jag fattar fan inte vad osm är fel på mej å min insida just nu. Jag borde. men ja vet inte. ja känner inget. men endå känner jag allt. Jag vill allt å lite till, sova, gråta, vara ledsen vara arg allt det dära jag borde vara i denna situation. Men ja känner det bara lite på insidan, ja har snuddat vid känslorna men kan inte riktigt förstå varför dom inte finns på ytan. 


Vad är det för fel på mej ? 
Varför hittade inte mama mia detta ? varför ville dom inte ens undersöka mej när jag var livrädd för detta å påpekat denna konstiga tid och varför tog dom mej inte på allvar ? Jag är dock glad att ks gjorde det. Tack ks solna och akutsjuksköterskan jag pratade med i tele och tack min nya gynekolog för att ni fann de ni fann i så pass god tid att jag kan bli botad. Dock inte så glad över att jag aldrig kommer kunna få egna barn, men innerst inne hoppas jag verkligen på surrogat lagen. Den ska ändras. jag vill ha egna biologiska barn. miss fallet ag fick i april/mars sårar mer nu idag än vad det gjorde då ... men de kanske inte är så konstigt. 


Var jag verkligen så hemsk i mitt förra liv att jag förkännande detta i mitt nuvarande liv ?