Få men underbara

Dom är få men underbara. 


I en ensamhet ja inte kan ta mej ur. känslorna överflöds med mera känslor. Vet inte vart jag ska ta vägen. 
Alla bryr sej, alla finns där. men få håller vad dom sagt. =(
Att säga att man bryr sej och att faktiskt göra det är två jävligt skilda saker har ja märkt. 
Vet inte vad ja ska säga eller tro. 
Spelar huvudet mej bara ett spratt eller är det verkligen såhär resten ser på saken oxå ? 
Har ja gjort fel ?

Jag är sjuk och kräver en del uppmärksamhet i form av kärlek 24/7, kramar, sovsällskap, omvårdnad och ännu mer kärleksfulla ord och mysiga kvällar. ord som värmer dag som natt gärna upprepade ggr per dag. Glöm inte att kramas och lyssna på mina dumma korkade utslätt om hur illa jag mår å känner mej. Även om ni inte blir glada av att ja upprerar mej i form av ångestkänslor å deppression så behöver jag det just nu. Jag måste oxå få utlopp för vad jag känner och tycker i denna lilla kris jag g just nu befinner mej i. Jag är inte glad 24/7. Jag skrattar inte lika mycket som innan. Jag ringer å smsar inte folk var femte minut ... men hur jävla bra skulle du må om du fick besked livmoder halscancer, och en vecka senare få reda på att du ALDRIG kommer få ha ett barn i magen ? SKULLE DU MÅ BRA DÅ ??? neeej, skulle inte tro det.
Jag vet att ja kommer bli frisk. Återfall i denna snälla cancer form som jag har är sällsynta. Men detta är endå jävligt jobbigt för mej, både fysiskt och psykiskt. Jag mår skit. Jag har hysterisk ångest och vill bara slå ihjäl varenda människa som kommer i min väg. helst av allt vill jag hoppa framför tåget. Men jag kämpar på trots detta. Men för att jag ska kunna kämpa behöver jag såklart hjälp. Folk att prata med, diskutera allt å inget. Sen om ja vill prata om min sjukdom eller om det dära rosa nagellacket som finns på hm spelar vell för fan ingen jävla roll ?

Att bara förvänta sej att jag hör av mej när det är något är ganska korkat å det borde ni veta.
 Visste ni inte det är ni inte nära vänner till mej. Jag gillar inte att höra av mej bara för lite ångest eller nått... Det vet ni alla som känner mej. Jag hör inte av mej när jag mår dåligt, jag är sämst på det. Dock är jag bra på att säga nu går det inte så bra så hjälp på vägen e bra. Vilket har funkat bra genom åren. Idag har jag FYRA personer jag litar på till tusen procent. ja kan sms:a om det verkligen är kris så skulle dom hjälpa mej på alla sätt dom kunde, vilket dom även gjort.
och jag vet att dom skulle gå över Atlanten för min skull om det så skulle behövas och detsamma tillbaka.  Så stort tack mina änglar: Adde, Apan, Twinnii, Frugan

en blandad kompott av noll å inget ... orkar inte läsa igenom och göra texten fin och renskriven... tessan trött mössa ledsen arg ångest och undrar/tänker en massa ::
här läste ni nu resultatet utav de.. 

Men de är vell mitt fel att det är som det är..... förlåt.