livet ger oss berg att bestiga.

Livet är inte lätt. Inte för någon.
En gång i tiden trodde jag blint på frasen inget ont händer mej. Jag kan övervinna allt och jag är odödlig.  men så känner vell endå alla de flesta ungdomar/unga vuxna egentligen. Tills dom får sin dom.
Min dom, var en cancer diagnos.

Min värsta mardöm det jag innerst inne var mest rädd för då det skulle ta bort min förmåga att bli mamma. Då menar ja såklart via de vanliga naturliga sättet.
Har alltid velat adoptera, men önskan att få ett sånt där kärleks barn bara växte å växte inom. Nu när jag gjort denna hemska resa och kommit ut på andra sidan, jag är inte frisk ännu, inte på långa vägar. men endå finns det numera en form utav skam i kropp å själ. Svårt att förklara hur man känner men skam e nog ett ganska bra ord just nu iallfall. Ensam är ett annat.
Hur ska någon kunna älska mej nu ? Måste jag berätta för den där nya att du, btw ja kan inte få barn pga cancer hoppas de e lugnt... men vi kan ju adoptera det e juh bra. Tack å hej då är mitt lilla scenario i huvudet just nu. 

Alla vänner har eller håller på att skaffa barn. updates på Fb hela tiden om vecka hit å dit, illamående och mag bilder. Tårarna rinner ned för kinderna mer eller mindre var dag. Och varje natt istortsett.  Det där kommer jag aldrig få uppleva. Dom där känslorna kommer jag aldrig få känna.

känslorna slår på med full kraft och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dom. Självklart är jag glad för alla vänner å nära å käre med familj och jag gullar gärna med deras små bebisar och leker i parken.
Men känslan som ja sa ovan kommer aldrig försvinna.
Kommer alltid finnas där å påminna mej. Trots att ja kämpar var dag kommer dom där känslorna alltid finnas vid min sida. skam, ensam, rädd. ledsen.

känslan att inte duga till är större nu än någonsin.