DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA !

Ibland undrar jag hur ja kunde hamna här. I denna situation jag nu befinner mej. 
Vad gjorde jag för fel för att få leva med dessa demoner inom mej, Med dessa sjukdomar jag haft och har. Hur kunde det bli såhär. Är det inte de ena att fokusera på så är det något annat..
Min uppväxt. Min hårda resa i livet.
Jag är nu 27 år, fyller snart 28 och fått genomgå ett rent helvete både i tidig ålder men även i vuxen ålder. Min cancer, mina psykoser, mina resor till psyk akuten... Min medicinering. Min ständiga kontakt med psyk för att inte kollapsa. Min kamp för att kunna leva som jag vill, leva så "normal" som jag bara kan.  Jag vet, det är bara att vara sej själv. All in, fullt ös. Men det funkar inte så.. Jag har alltid varit ganska delad utav mej, nu mer än någonsin. är det inte cancerns och dess bieffekter som spökar för mej såsom, dålig mage o tarm.. så är det psyket som spökar å gör mej illa. Alltid haft något som hindrat mej. Något som gör att jag inte klarar av en dag som alla andra. Jag är ganska trött på detta. Äntligen när jag börjar bli friskare, kunna ta mej an saker, börja jobba så finns det alltid något som drar ned mej till botten. Sist var det cancer som tog min kraft. Nu när jag är fri från cancern är det biverkningarna som spökar för mej. Min mage och tarm är skadat. måste planera resor efter antalet toa besök... Täby x, Centralen, hemma hos mamma, eller Fridhemsplan.. och så vidare... Ganska jobbigt måste jag erkänna. Minsta lilla miss och jag måste hem eller till närmaste vän/familjemedlem så jag kan duscha och byta om. Det är väldigt pinsamt och väldigt jobbigt. Det ger mej ingen större lust eller ork att ta mej an så stora projekt ( om man kan kalla det för det, ) att ta mej ut på stan å bara hänga lite med vänner, ta en fika eller shoppa. Allt måste planeras. Mat intaget, dricker jag mycke vatten/läsk, mat, toa toa toa. Hela tiden. och för att komplicera det hela är jag även gluten och laktos intolerant. Så att äta var som är inget alternativ. Måste ha special och det kostar xtra.

Jag har nästan alltid ont i magen, antingen för att jag har ätit, jag ska äta, eller fel mat.
Allt detta er mej såklart panik mer eller mindre. Ångesten är enorm, mardrömmarna är plågsamma. Och ganska ofta vaknar jag mitt i natten skrämd av mej själv eller i tårar.. Rädslan för återfall är enorm. men det är såklart inte så konstigt efter det jag genomgått. Jag vet att risken för återfall är minimal i min situation. Dom tog bort allt och jag fick extra strålning och cytostatika. Men det rädslan kommer jag nog aldrig över.. Cancer är endå cancer.



Ett år hemma, ett år med sorg, ett tvång att må bättre, ett tvång att le. Ett år av sorg, rädsla, ångest, och panik över det som hänt och vad jag ska leva med. Men väldigt sällan har jag fått höra det är okej att känna. Jag får inte må hur jag vill. Jag år bara känna på insidan, men så länge jag inte visar det inför andra är det okej, då är det bara att le och skratta. sluta klaga. börja jobba, dags att kommatillbaka med jobb och träning. ETT ÅR utav detta.

Massor utav terapi gjorde att jag nu idag känner att jag är den jag är som jag alltid varit. Är jag ledsen en dag eller sorgsen MÅSTE JAG FÅ VARA DET ! Det är JAG som haft cancer. JAG FICK CANCER. Det var jag som kände den där smärtan som fick mej att svimma och gråta. Jag som fick ta alla dem där sprutorna, all den strålning som jag fick, all den där cytostatika. Det var jag som tvingades kämpa för mitt liv. det var jag och bara jag som fick gå genom detta. Jag behöver få känna precis som jag vill. Vill jag gråta måste jag få göra det. Vill jag skrika måste jag få göra det. Har jag en dålig dag låt mej då ha en dålig dag, prata med mej istället om detta onda ting, om denna hemska cancer är an säga åt mej sluta hålla kvar i det gamla.. sluta säga åt mej att le när jag vill gråta.

Min insida är ledsen, jag kan inte ens gråta längre. Förutom när det är natt.
Sover dåligt. Äter ganska okej, försöker träna dock lite sjuk just nu men ja är på gång. Men bara för att jag ler betyder det inte att jag är glad. Min mun ler men jag är fortfarande sårad på insidan, mitt hjärta gråter ännu.

För det mesta är jag ganska okej nu för tiden. Jag försöker komma tillbaka till livet. Mest för att jag måste men även för att jag vill komma tillbaka till jobbet, till livet. Men det tar tid. Jag måste få ta den tid jag behöver.

Det är okej att känna.