Allt på en gång

Att nått så simpelt kan få en att må så dåligt ...

Rädd
ledsen
ångest
panik
ensam
kärlek allt på en å samma gång och ja kan inte gömma mej någonstans =(
ingenstans att ta vägen. Känslorna går på högvarv men varken tårar eller skrik kommer ur mej. allt ja kan göra är att sitta ned fortsätta kolla på filmen och bara känna jahapp... here we go again.
Det kommer inga tårar. inget skrik på hjälp för paniken och ångesten tär på mej. inte ett enda ljud får jag ur mej. Jag bara sitter där å jaa, life goes on lite granna. Skum känsla. men ja kommer inte förbi den. Jag vill sparka å slå. jag vill skrika och gråta. jag mår inge bra låt mej få visa det på något sätt annat än trötthet och rastlös. Jag vill inte ha det såhär. Jag har hellre alla käsnlor på utsidan och visar dom än har dom instängda så ingen kan se. Folk kan fråga hur jag mår och allt ja kan säga är.. joo, okej. Jag får verkligen inte fram någonting. fast jag vill. jag vill skrika och berätta för hela världen hur illa behandlad jag känner mej. Hur ensam jag är. Hur ledsen jag är. men inget kommer fram. Ni ignorerar och lever vidare. . . Ingen fara. jag klarar mej alltid.  Nu får ni säkert en rynka i pannan å tycker jag är dum nu igen.. men ja känner såhär. Inget ja tänker gömma mej undan. Kan jag inte berätta för dej när du sitter där i soffan å skyndar ner lite the å kaffe för att sedan bege dej hem till fina livet så sitter ja där ... med dessa tankar i huvudet. och ännu mer därtill.

Läkare och sjuksköterska sa til mej. dom varnade mej. Resan är lång. Den är ensam. Håll dej stark. Våga be om hjälp.
När jag bad om hjälp blev jag kallad svag.
När jag står på benen blir jag kallad stark, som hulken. Tessan klarar allt hon behöver ingen hjälp.

När jag själv inte vet vad ja ska göra känner jag mej ännu svagare och ännu mer hjälplös.
Så hjälplös att jag inte ens klagar på min vardag, vågar inte ens säga till mamma ett fint god morgon mamma, tack för att du finns där vid min sida. Allt ja kan göra är att samla alla mina krafter och kliva upp ur sängen. För jag blir inte friskare av att ligga där ensam i sängen och bara glo på väggarna.Så upp ur sängen och bara som likt en zombie vandra genom dagens möten och läkartider jag har. För att sedan under helgen sitta i soffan å glo på diverse tv program och filmer. Kanske läsa dagens aftonbladet på nätet...
Men alltid ensam.
Ensamheten är den värsta. Oavsett om jag har mamma vid min sida 24/7 så känner man sej endå ensam.
Ingen som kramas med mej under natten eller dagen. Som finns där oavsett humör jag är på...
Ska inte säga alltid absolut inte. Mamma, pappa, C och syster, Twinnii och joe, johan gör nog allt dom kan å lite till för att finnas där, och twinnii har även varit med mej när jag fått cellgifter o allt. men ensamheten sitter endå kvar när alla andra gått hem. som sagt oavsett om  ni är hundra pers i lyan eller bara jag så känner man sej så oerhört ensam att man knappt vet varken ut eller in. Jätte jobbigt.
nå.. nu ska jag kolla en film kanske ..
eller ringa adde å sparka på han så han kommer hit.