Min värsta mardröm blev min verklighet

Skrev min berättelse på FB ung cancer - stockholm - och ja tänkte lägga upp den här oxå.även om de flesta redan vet såå here i go
Min långa Resa.

Allt började äntligen falla på plats i mitt liv.
Hade en underbar fästman, och äntligen börjar arbeta efter en lång tids sjukskrivning för min psykiska ohälsa. Planering framåt började. Utbildning till personlig tränare och små planeringar utav att starta familj påbörjades smått. Äntligen var det min tur.

April/mars 2011 fick jag en chock, jag fick missfall. Men läkaren som undersäkte mej efteråt ( killen min körde mej till ks akuten när tårarna rann ner för kinderna pga smärta. ) sa att allt kommit ut så att säga och det såg bra ut.

Därefter blev mitt liv inte alls som jag tänkt mej.

Det var en svår tid för mej, då ja velat bli mamma väldigt länge men varit tvungen att skippa de tankarna just pga min psykiska ohälsa. Jag var väldigt ledsen men försökte se det positva, ja kunde juh ändå bli gravid. Så ja började utbilda mej till Instruktör och fick även en anställning på mitt nuvarande jobb. Där jag arbetstränat i nästan två år. jag var överlycklig. Mitt Liv var igång och jag älskade all träning och alla människor jag träffat som älskade träning lika mycket som mej.
Men jag hade fortfarande många problem efter missfallet. Jag ringde och frågade Mama mia hur jag skulle göra.. fick en tid hos dom och berättade vad som hänt med missfall och jag hade fortfarande problem med konstig mens. . och konstiga smärtor som inte var vanliga pms smärtor.

jag skulle återkomma när mensen var slut och när jag bestämt mej om jag ville ha ett nytt preventiv medel. Så jag gick hem och fortsatte i tron att allt var okej. Det var ju bara lite knas efter missfallet.
Klarade utbildningen, har dock kvar ett prov att göra innan jag kan söka till Personlig tränare kursen. Fick massor utav jobb på mitt nya jobb. Jag älskade livet trots att under denna sommar separerade jag och min kille. Men jag hade mitt jobb å jag var på gång. jag var endå lite lycklig i all ondska. Min psykiska ohälsa var nästan bortblåst.

problemen fortsatte. Jag ringde åter igen till gynekologen. Dom sa tyvärr återkom när mensen är slut så vi kan ta ett ordentligt cellprov.

Ännu mera tid passerade och hösten var på ingång. jag kämpade på med jobb och pluggade stenhårt för att komma vidare. målet var PT utbildning till höst/vinter.

Får tyvärr ännu mer poblem med underlivet. Jag och killen hade fortfarande kontakt och han blev lite frågovis när vi varje gång träffats så fick jag mens.  Jag tänkte vell inte så mycket på det just då.. jag kanske var gravid igen eller så var de som mama mia personalen sa.. problem efter missfall, dom hade ju endå sagt att det var ganska vanligt med liknande bekymmer.

Han vart mer undrande och sa åt mej att kolla upp det. men dom ville vänta tills min mens var borta. jag blev då lite irriterad då jag haft mer eller mindre mens sedan missfallet. nästan 6 månader. och då menar ja inte niagrafallet mens liknande utan mera lätt mens nån gång varanan vecka.

Men tillslut efter ett möte hos min kontakt på psyk får jag så ont att jag springer upp till mama mia i kista centrum och ber om hjälp. tjejen i receptionen säger att dom inte har några tider förens i nästa år. men ger mej nummret till gyn akuten på ks.

Jag ringer detta nummer och återigen berättar lite kort mina problem samtidigt som ja gråter för det gör så fruktansvärt ont och ja är nu livrädd. Kvinnan jag pratade med vart väldigt arg på sina kollegor och sa till mej att detta är oroväckande, jag borde blivit undersökt för länge sedan... å jag fick en tid dagen efter till en annan gynekolog än den jag haft innan.

November 2011

Träffar denna kvinna och berättar återigen mina problem å missfallet och allt som hänt. Konstig mens och allt. jag är även väldigt tydlig med att jag inte lämnar hennes rum förens jag får en undersökning. jag är rädd.vilket hon uppfattade och hon s aäven att hon inte låte rmej gå förens hon undersökt mej. Hon skriver en del och sedan undersöker hon mej ordentligt. tar en massa prover och medelar att det är nånting där... Hon tror det var en infektion, antagligen den jag haft/fått pga mitt missfall men att medicinen jag fick då inte hjälpte så jag fick lite mera. får en återbesöks tid en vecka senare. En vecka senare är jag hos henne igen och undrar varför jag är där... kunde hon inte tagit detta på telefonen om det bara är en enkel infektion som inte vill ge med sej ?

tankarna snurrar såklart men jag håller mej någorlunda lugn medans hon pratar om hur jag sett ut där nere och sedan släpper hon bomben.
- du har en tumör, den är så stor att jag såg den när jag undersökte dej.

va ? jag ? Neeej... vadå cancer menar du ?
ja, du har livmoder halscancer.
*CHOCK* kan ja lugnt säga nu ! ...
hon fortsätter prata med mej men jag uppfattar knappt hälften. jag får hysterisk panik ångest attack och kan inte sluta gråta. jag har livmoder halscancer. Min värsta mardröm blev just min verklighet.

Hon hade redan skickat iväg allt till karolinska solna och jag borde bli kontaktad i nästa dag, vilket hände. ks ringde mej dagen efter och jag åkte dit å gjorde en röntgen. och på den vägen fortsätte det med magnet röntgen, pet ct och en datortomografi. samt läkarsamtal och sköterska kontakter och diverse prover. och även en tid till fertilitets kliniken på ks huddinge för att spara ägg.

En gyn undersökning i narkos i början av december. som nästan slutade i katastof då dom skulle väcka mej igen. jag vaknade nämligen upp ur narkosen i en gigantisk panik ångest attack. Sköterskorna vart helt paff och visste inte vad dom skulle göra. DÄR förstod dom vad jag tidigare menat med att jag måste ha mamma med mej överallt. Jag är lite galen och jag får hysteriska attacker ibland. som tur var hände inget, mamma kom och lugnande ner mej så gott hon kunde och jag fick mina lugnande mediciner. men dom kommer nog vara lite försiktigare med psykisk sjuka patienter.
Därefter kommer olika besked. och jag blir bara mer och mer förvirrad... Allt från litet ingrepp till stort ingrepp och barnlös. Besked om barnlöshet slog nästan hårdare än själva cancer diagnosen.
Den är större och mycket elakare än dom trott så dom måste operera akut.

en omfattande stor operation med titthåls teknik 22 december där dom tog bort livmoder, äggstockar .. ja allt. Samt vänster lymfkörtel som var infekterad med cancer. (efter denna narkos var dom noga med att väcka mej sakta och försiktigt. ) Som tur var lyckades dom även skicka lite till fertilitites kliniken så jag kunde spara ägg i hopp om att surogat mamma lagen ändras i sverige

Samt fem veckors strål behandling och cellgifter varje onsdag under dessa fem veckor. Samt två stycken brachy behandlingar ( strålning inne i slidan )

Jag blev klart med cellgifter och strålningen förra veckan.
Den 24 feb var min sista strålning

Min resa har varit lång oh minsagt tuff.

Nu återstår det rehab träning och x antal återbesök.
Mitt första återbesök med röntgen är när jag fyller år. Så jag hoppas jag kommer kunna fira min 27 års dag i maj med både tårta och partajj. Inte för att jag blir ett år äldre utan för att återbesöket gått bra. Alla prover visar bra resultat och att röntgen jag kommer göra i maj visar noll cancer kvar i kroppen. 

- Jag känner en stor sorg för det som hänt. För något jag alltid velat bli är just mamma, känna dom där sparkarna i magen, höra barnet hjärtljud... föda sitt eget barn det kommer jag aldrig få göra.
Men endå känner jag en glädje. En glädje att jag fortfarande är vid liv trots allt.

Och Trots denna hemska upplevelse har jag fått veta massor om mej själv.  Och Jag är stark. Oavsett om berget som står framför mej är högt upp bland molnen så är det bara att fortsätta klättra, för upp till toppen ska jag !