min försvarsmekanism, att skratta åt min situation.

Trots allt som händer i detta nu och trots all kärlek, inspiration och kämparglöd som jag känner så finns också det där otäcka och skrämmande som aldrig lämnar en ensam. 

Förnedringen jag kände och ibland fortfarande känner är ganska omfattande. 

Allt från dagarna precis efter operationen till idag. 

Att sitta på toaletten men ja kan inte göra något.. Bara kvida mej i smärtorna från buken och hoppas på att på något underligt mirakal, tarmarna töms så ja slipper sitta där och nästan svimma.
Smärtan jag kände var något ja aldrig vill uppleva igen. Golvet försökte attackera mej 2ggr pga dessa smärtor. Som tur var hade ja folk nära mej som lyckades fång upp mej innan huvudet nåde golv nivå. 

Varje millimeter jag tog övervakades av familjemedlemmar. Skulle jag gå till köket, eller en liten promenad runt lägenheten fanns de något vid min sida eller 2 millimeter bakom mej just in case. För trots alla dessa hemska mag smärtor och allt som pågick var den bästa medicinen för min mage och tarm att just promenera.
Få igång allt. Så ja kämpade på som attans, gick omkring fram å tillbax i lägenheten. Vart så trött att jag var tvungen att vila en stund innan jag kunde fortsätta... och samtidigt ha en sån gigantisk hemsk uppblåst mage som gör så ont att du egentligen bara skulle vilja lägga dej ner å dö mer eller mindre. Men icke, upp å gå lite mera.
 Och tillslut lyckades jag till och med gå på toaletten utan att svimma. Dock hade ja ibland något att hålla i handen när jag väl satt där, pinsamt som fasiken men va kunde jag göra åt det. Allt som for i mitt huvud dessa ggr var inget mindre är. FRISK FRISK FRSIK. Se framåt !
Detta var oerhört pinsamt för mej men ja lyckades ta mej egenom den fasen oxå.
Allt går med lite jädra anamma. 

Just nu pågår cellgifts behandling samt Strålbehandling på Radium hemmet, karolinska Solna. 

Varje Onsdag sitter jag på Avd.P53 och får cellgifter i hela 6 timmar. 

Först får man vätska i två tim, cellgifter i 2tim och sedan vätska igen i ca.2tim. Massor utav vätska blir det. Man kissar som fasiken. hehe men allt för att inte skada lever å njurar å allt sånt där. cellgifterna är inte snälla mot kroppen direkt. 

Sedan har jag min strålbehandling som jag går till varje dag mån-fredag. Drop in tider så jag får komma när jag vill vilket är jävligt skönt må ja säga. Speciellt ja som inte är en morgon människa. Strålningen går ofta jätte fort. Haft lite otur i några dagar att komma dit när det är mycket folk så har fått vänta i en timme eller två men men ingen fara skedd. Sen nu har jag även fått tiderna för min brachy jag ska göra. 2 Gånger ska ja ha en såkallad brachy strålnings behandling. 

( vanlig strålbehandling = en maskin som snurrar runt mej,  medans brachy är strålning inuti mej.
En liten grej dom stoppar in i mej där nere.. strålar i tio min å sen e jag klar för hemgång. ) 

Enda jobbiga med detta är att jag kan inte stråla båda samtidigt.. jag måste ha vanliga strålen på morgonen, vänta sedan 6 timmar för att sedan få min brachy strålning. Skit jobbigt men men det ska nog gå bra. är ju bara två ggr så det ska nog gå bra. 

Kan inte annat än hålla med till tusen.
Skrivet utav http://livmordet.blogspot.com/
Skammen var faktiskt värre än rädslan.
Att kämpa mot cancer är som att tävla utan givna regler, eller med regler som kan ändras från en stund till en annan. Nyckfull och lömsk.
Det finns inte en enda bra sak med cancer och jag hatar att folk kan säga att det kommer något bra med allt ont. För mig är det en spark rakt i magen, en spottloska rakt i mitt ansikte, en käftsmäll utan dess like. Här har du. Baff!”
Den värsta smärtan tonar bort och hur ursinnig man än är på sin kropp märker man att den svarar, sakta, sakta blir den starkare.
För trots bitterhet över livets orättvisa så är jag så otroligt glad över att jag har den där kämparglöden och att envisheten är min främsta egenskap

 det är okej att känna.