När man sitter vid tvn, eller framför den där filmen .. eller kanske precis innan man ska sova får man världens bästa blogg inlägg upplagt i skallen och tänker det där borde ja skriva ned, eller lägga upp. men ja glömmer alltid bort allt innan ja ens hunnit fått fram varken papper penna eller mobil.
Vad vill jag skriva, vad vill jag ha sagt. och inte. jag vet inte.
Just nu är allt ett enda stort kaos hos mej, vilket ni kanske förstår endå. Blogg update om allt å inget från citat till hur ja mår för dagen till en känsloladdad sörja som ingen fattar riktigt. . Men just nu är det viktigt för mej att bara få skriva endå oavsett om vad det är ja skramlar ned.
Min resa i djungeln från cancer.
Min resa till ett friskt liv. Aldrig har jag haft en sån driv kraft till att bli frisk som nu. Samtidigt som ja bara vill lägga mej ner å dö och slippa lidandet. jag vet, skumt att känna båda dessa saker på en å samma gång. och jage rädd för att säga det högt. Men så känns det. Sen kan ja även tänka vilket ja ofta tänker på.. varför klagar jag ens ? Det där lilla cancer beskedet kanske inte är så farligt . . eller ?
Vems i-landsproblem är egentligen värst är vell frågan ? Ditt eller mitt ? Jag anser att det jag genomgår just nu är gigantiskt. Enormt. Större än världen själv. . . Medans andra tycker jaja, titta på mej istället som måste göra dittan o dattan å ja har barn det har inte du ... jobb lägenhet lån hus bil hund å allt därtill. Återigen vems problem är viktigast ? Vem förkännar mest tid att få klaga ? Vem förkännar empati sympati å allt de dära .... ?
Vem är frågan
svaret kan nog bara vi svara på. Vi själva helt enkelt.
Min resa är något enormt känslomässigt katastrofalt gigantiskt. enligt mej. Jag har fått ta bort en del utav mej som jag ville ha kvar. En del av mej som kunde gett mej ett barn. Den delen av mej jag idag kan säga att jag uppskattade mest. Förmågan att kunna föda ett barn. Det saknar jag idag, tack vare en titthåls operation som tog bort allt. Jävla cancer ! hur kunde du skada mej så mycket ?
jag kan än idag inte fatta vad jag fått genomgå denna vinter. Det är som et moln ja inte kan se. Jag ser ärren på magen varje gång jag ser mej i spegeln. Jag hatar spegelbilden. Jag hatar min mage.
Jag är rädd för att se mej själv naken. nej, ja skojjar inte. jag är fullt alvarlig. jag är rädd för att se mej själv naken idag. jag skäms något så fruktansvärt. Konstigt tycker ni, skumt kanske tillomed... men ja kan inte hjälpa det. Jag tycker det är pinsamt, skämmas, och allmänt fult att se mej själv i spegeln idag.
Allt tack vare lite cancer. . .
jag får behålla håret. jag har haft tur å sluppit det värsta illamåendet å allt med cellgifterna. Har en vecka kvar i behandlingen. Hörde ni.. EN VECKA KVAR. Sen ska jag vara klar. jag ska vara frisk. *hoppas hoppas*peppar peppar ta i trä för att ja e frisk efter detta*
men de kommer vara många åter koller och röntgen och allt sån där i flera år. Jag är livrädd för att få återfall. LIVRÄDD ! Som tur är, är mina läkare bra. Och dom har sagt och ja hoppas det stämmer. att denna behandling jag fått och alla cellgifter å strål ska ha hjälpt. så ja slipper återfall å allt sånt där. Då dom opererade bort allt å sen även gick på med extra allt. Så jag hoppas innerligt att efter nästa vecka är jag mer eller mindre frisk. Visst jag kommer ha vissa biverkningar ganska länge efteråt, som den här fatiq. tröttheten och problem med tarmarna oxå. men dom tar jag gladligen bara jag slipper få ett återfall. Åter hämtningen efter allt detta kan ta låång tid, men det an även gå otroligt fort. Hur det tar sej får vi se helt enkelt. Jag vill inte stressa in mej i jobb å utbildning direkt. Jag vill verkligen ta vara på min rehab tid och få ut så mycket jag bara kan utav den tid jag kan få i rehab och kurator tid å allt sånt där. Så min personliga plan är att :: att varken ta i jobb, återgå till jobb eller utbildning förens kanske i sommar. Låter kanske skumt och lång tid för er.. men ja känner att det får ta den tid det behövs. jag känner mej själv så pass bra at jag vet att jag är en sån som behöver mycket tid. Fundera, prata, fundera träna, prata mera och fråga. och prata mera. Få genomgå alla känslor jag idag inte kan släppa ut. Jag hoppas såklart att jag ska kunna återfå normal rytm snarast möjligt med både jobb å utbildning då ja älskar mitt jobb och verkligen läängtar efter min personliga tränar utbildning. men allt har sin tid. Jag behöver inte stressa. Ta vara på dagen och njut.
Nu känner jag att ja bara svamlat på om allt å inget igen ..
men ni som läser är såklart mer än välkomna att lämna alla möjliga kommentarer.
kommentarer uppskattas. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar