Vet inte riktigt va ja vill med detta men behöver få ur mej detta ..

Orka kämpa vidare... 
Att orka. Se framåt. 
Allt som känns så rätt känns så fel.. 
Mitt mål var en gång i tiden klart o tydligt. Nu är det luddigt och mörkt... 
Gjorde mitt första träningspass igår efter operation å allt. Fyfan vilken smärta. skönt men kampen att orka utföra själva träningen var större än själva träningspasset i sej. Jag som alltid varit hyfsat vältränat o fit. Ja jobbar tillomed, med träning.. men efter detta pass kändes allt så långt bort. Så fruktansvärt långt bort. Och ja har nog aldrig känt mej så ensam och utlämnad som ja gör nu. Biverkningar är nämligen i full fart i min kropp. Magen är kaos. Ja vågar knappt gå till ks. Jag bor nära jag har tur.. tar en kvart att gå. en skön promenad sträcka tycker jag i dagens sits jag har. men nu vågar ja knappt ta mej ut genom dörren. Kommer magen säga ifrån... Måste ja hem å duscha o byta kläder ? Fruktansvärt pinsamt tycker jag detta är. Jag har fått genomlida massor genom mina år. allt från himmel å jord kan ja lugnt säga.. sjukdomar, svår uppväxt ja det mesta. Men detta tar nog priset tror jag. Jag är endå trots allt detta ganska glad att jag är så pass sjuk som jag är i psyket att jag får så mycket hjälp utav alla på ks och mina läkare och psykologer på psykiatrin. men oavsett allt detta så finns endå skammen där, de där pinsamma med magen å allt... den Ensamma kampen som bara jag kämpar med. Alla har vi våra små i-landsproblem vi bråkar med. Men endå är den där.. den där pinsamma känslan. Ensamheten är den värsta av dom alla. Försöka förstå... vi finns här för dej.. men endå så finns ingen där. Ledsen men jag är inte lite förkyld eller en svår influensa.. Förlåt jag har bara cancer... 
Många förstår, men tyvärr finns det flera som inte förstår. 
ensamheten slår till när som helst. var som helst. I ett rum fullt av folk, ensam på behandlingsrummet. ja, överallt. Jag har några fina som alltid finns vid min sida och min familj är underbar. Men känslorna är där endå. Och dom är så starka att ja knappt vet vart ja ska ta vägen. Jag är svårt sjuk sedan tidigare i återkommande depressioner och panik, detta gjorde inte saken bättre. Min lilla syster har flera ggr försökt få mej ur sängen.. men kampen mellan henne å mej å orken att kliva upp ur sängen fanns ej där.. men hon lyckades tillslut. 
ja känner mej så elak när ja håller henne o alla andra hemma. Fast i lägenheten med mej. fick nya mediciner utav psyk ännu en gång som ska hjälpa mej uppåt. hoppas dom hjälper, för kampen blir svårare å svårare att ta itu med. 
Jag vill bara slippa detta helvete. Vad har ja gjort för att förkänna detta helvete, räckte det inte med det ja hade innan ....


Ibland är allt så svårt att ja knappt kan ta mej ur sängen för att gå å kissa på natten.. Jag är för trött. varför ska ja kliva upp ur sängen.. inget blir bättre utav det.. inget blir bättre. ja har fortfarande detta helvete kvar som vägrar ge med sej..
Snart är behandlingen slut. är jag frisk då ? När är jag frisk ? tänk om ja får tillbaka skiten ? Tänk om ja får stomi ?
Tänk om ?