Brist på känslor ?

I brist på känslor.. ja precis vad de betyder. Brist.

Hade en väldigt bra samtal igår med Adde.
Kan berätta hur de hela började... Helgen spenderades ute i täby med massor utav pannkakor. Mums. Inte ätit pannkakor sedan i början av november. guu så gott det bra. om nomnom samt film såklart i massor. Denna helg var det bones som vi tittade på. Älskar bones.
Åker hem på måndag morgon och fixar lite hemma. Under hel tiden har ja funderat lite på allt å inget. Dock inte sagt så mycket om det hela. Adde kommer och hämtar mej på dagen och vi åker hem till honom å kollar film. Han får ett samtal från sina föräldrar som behöver lite hjälp med bilen så vi åker till dom. Självklart frågor dom hur jag mår och hur allting är. Joda ja står på benen och kämpar vidare. Älskar verkligen mitt ex´s familj. Dom är helt underbara.  Dricker lite te och sedan åker ja å adde hem till honom igen... Här kommer allt fram. Bil resan från muskö till addes lägenhet.

Jag har väldigt svårt att prata med folk. Och allt detta med cancern, de känns som om ja bara upprepar mej å pratar å pratar så ingen längre bryr sej på någe sätt. Det är inte så, såklart dom bryr sej. Men det är jobbigt för mej att varje dag hela tiden dra upp det. så ja håller käften. för att spara dom mina upprepningar som ja känner är onödig. Fram till nu. När ja sitter med adde. Adde är mitt ex, vi var tillsammans, sambo, förlovade i över 7 år. Han är min stöttepelare, min ängel. Precis som apan och twinni är. Dessa tre personer kan ja säga vad som helst till och dom finns ändå vid sida. <3

Jag frågar adde: va tänkte du när ja berättade att ja fått cancer.. samtalet fortsätter och nu svarar jag vad ja tänkte trodde och allt. Ja var bombsäker på att döden var inom synhåll. Ja menar det var elak cancer hur ska ja kunna överleva, hur berättar jag för min familj att ja kanske ska dö ? Jag låser in mej i en bubbla och inser inte att det är mej alla pratar om. jag är inte sjuk. det är någon annan. Med tiden får jag veta att ja kommer överleva allt kommer ordna sej. Men tankarna är kvar. Jag har sett döden å bekämpat den på ett sätt.  Men ja levde kvar i min bubbla. Det händer inte mej.
Min värsta mardröm som jag nu levde i förstod jag mej inte på. Jag ville inte se.
Idag kan ja knappt fatta vad fan ja genomgått. Allt som hänt, alla miljontals läkarsamtal all personal ja träffat. allt som hänt. Jag känner mej bara udda på ett sätt. Folk frågar var fan jag varit senaste tiden. Att skippa festerna och allt pga cancer var tydligen ingen bra ursäkt. Folk kan vara så elaka ! för mej var detta mer än gigantiskt å dom slänger ur sej dessa kommentarer. De sårar mer än vad ja kan förklara.

Men för att återgå till samtalet. Jag kom på att det finns INGEN förutom Adde som jag känner mej säker med. Naken som fullt påpälsad vinterklädd. Ja har inga problem att vissa mina nära mina ärr, eller byta om i samma rum som nån som står mej nära.. Men långt där inne finns ångesten, paniken över att någon ser mina ärr. Dom ser mej naken. Förutom när jag är med adde. Varför är det så ? jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Ja fattar de knappt själv. Men hans trygga famn ger mej en sån trygghet att ja tillomed kan le när jag se min mage och de fem ärren.

jag vet inte vart ja vill komma med detta inlägg... kände bara att ja var tvungen att dela med mej utav detta.
Och alla mina partypolare har efter denna resa kommit längre från mej. nu är dom bara mer eller mindre folk ja är bekanta med. Varför, jo just för dessa kommentarer. Vart har du varit, cancer är ingen ursäkt. Fika när du är frisk hör av dej. och liknande.

nu ska jag laga mat.